Afrocolombianers organisering på nära håll

Från mars till maj, bara så där! Tiden går för fort som vanligt och här i den ständigt fuktiga värmen märker man inte när årstiderna i Sverige byter skepnad. Och på tal om förändringar har vi haft en del på gång i projektet. Vi har sagt hejdå till fem gamla kollegor, och välkomnat fem nya! Vi jobbar sedan årsskiftet mot nya mål och med ny resultatuppföljning vilket har varit ganska utmanande så här i starten, men nu börjar vi komma in i det. Fokus under årets första månader har alltså legat på det interna arbetet och inte förrän förra helgen var det dags för mig att åka på min första medföljning á la 2012.

De två afrocolombianska organisationer vi medföljer här i Chocó har kollektiv äganderätt över marken de traditionellt bott på. COCOMACIA fick detta markägarbevis 1998 för över 700,000 hektar mark, och COCOMOPOCA fick efter en lång, utdragen kamp rättigheterna till 73,000 hektar förra hösten. Det hela bygger på den colombianska konstitutionen från 1991 som för första gången erkände Colombia som en multietnisk stat. Två år senare kom lag 70 som är den lag som reglerar kollektiv äganderätt av jord för afrobefolkningen. Enligt lagen måste afrosamhällena organisera sig, vilket båda COCOMACIA och COCOMOPOCA gjort. Alla samhällen har ett lokalt byråd (consejo comunitario local) där man röstar in sina representanter som leder byn. Närliggande samhällen går samman och bildar zoner, och varje zon väljer en zonrepresentant som ingår i organisationens styrelse. För COCOMACIA är det 2012 dags att välja nya representanter till byråden och styrelsen, och de organiserar nu zonmöten för var och en av de nio zonerna inför årsmötet (asamblea general) som går av stapeln i juli. Precis som i svenska föreningar är årsmötet organisationens högst beslutande organ.

Min första medföljning för året gick till COCOMACIA:s zon fem där representanter från 12 av de 13 samhällena i zonen fanns på plats för två intensiva dagar av diskussioner, omvärldsanalys, intern rapportering, och så klart - val av kommande zonrepresentant, zonens representant inför årsmötets val av ny organisationsordförande samt val till organisationens arbetsgrupper, så som genuskommissionen och diciplinkommittén. Med mig på resan hade jag min helt nya kollega Agnes, som bara hann spendera tre dagar i Quibdó innan det var dags att resa på den bruna Atratofloden norröver i Chocós djungel. Vi bodde i tält tillsammans med de medföljda i byns gemensamma lokal (casa comunitaria). Där satt också byns interna regler uppsatta på en stor tavla, där man bland annat kunde läsa att den som deltar på ett möte och lämnar det utan lov måste betala ca 200 kr i böter. Eller att den som är försumlig och inte bidrar till samhället inte heller får ta del av de gemensamma tillgångarna. Eller att den förälder som misshandlar sitt barn, fysiskt eller verbalt, måste betala mellan tre och tolv dagars samhällsarbete som straff.

Jag åkte förbi detta samhälle på väg tillbaka från en annan medföljning i slutet av förra året. Då var Atratofloden översvämmad och vi såg hur vattnet vällde in i människors hem. Nu var vattenståndet lågt men skadorna från översvämningarna var fortfarande synliga som mörka ränder längst husgavlarna. Farbrorn som lånade ut sin latrin till oss visade att vattnet hade nått ca en och en halv meter upp i hans enkla trähus och berättade att han tvingades göra ett hål i taket för att klätta ut och rädda sig från vattenmassorna. Det är inte första gången det händer, och det är långt ifrån den sista. Men tillsammans har byn hjälpt varandra att reparera skadorna och försöker få samhället på fötter igen.

Här är några av mina bilder från den gångna helgen:


Från sol och strand till väpnad blockad

Jag hade en underbart skön och avslappnad semester i Costa Rica utan internet och mobil i 10 dagar. Dagar som istället fylldes med kära återseenden, bröllopsförberedelser, sol, strand, hav och surfing, och som kulminerade med min kära vän Mariettas vackra bröllop.

Men kontrasterna mellan Costa Rica och Colombia har aldrig varit så tydliga som nu. Två timmars flygning mellan Bogotá och San José, men helt olika världar. Jag märkte snabbt att det var svårare att förklara för en costarikan om situationen i Colombia och mitt arbete här, än vad det är för en svensk. Gerilla, paramilitär eller övergrepp från statliga aktörer, som polis eller militär, finns inte i mina costarikanska vänners begreppsvärld. Människorätts-försvarare, extrem fattigdom eller stora politiska skandaler kunde de inte heller relatera till. Costa Rica la ner sin armé som första land i världen redan 1949 och har lyckats leva i fred omringad av väpnade konflikter. F.d. presidenten Oscar Arias fick Nobels fredspris 1987 för att ha initierat fredsförhandlingar i Centralamerika. Costa Rica har ett av Latinamerikas högsta Human Development Index, ett mått på välfärd som väger samman bruttonational-inkomst, förväntad livslängd och utbildningsnivå. Man ligger dessutom som ohotad etta i världen på Happy Planet Index, som väger samman graden av tillfredsställelse med livet hos befolkningen, förväntad livslängd samt det ekologiska fotspåret på planeten.

Även jag kände mig bortkopplad från den colombianska verkligeten medan jag njöt av min semester, men jag fick ett abrupt uppvaknande så fort jag landade i Bogotá. Min kollega ringde och berättade att något hade exploderat i Quibdó, möjligen i närheten av flygplatsen eller polisskolan. Informationen var knapp men efter att ha kollat med olika källor och det stod klart att det inte var riktad mot flygplatsen åkte jag på min bokade biljett hem till Quibdó dagen efter. Men sedan dröjde det bara ytterligare två dagar innan det kom till allas kännedom att en av fronterna av gerillagruppen Farc utlyst en så kallad paro armado – väpnad blockad – i hela Chocó. Genom flygblad har man gjort gällande att man under en veckas tid förbjuder all transport av människor och varor på vägar, floder och i luften, detta för att hedra 4-års dagen av den avlidna Farc-ledaren ”Manuel Marulanda”. Människor är nu instängda i sina samhällen, utan möjlighet att gå till sina arbeten, odlingar, fiska eller jaga. Sjuka människor kan inte transporteras så att de får vård, barn kan inte gå i skola, och ju längre tiden går, desto mer akut blir den humanitära situationen.

Detta händer samtidigt som man i nationell och internationell media rapporterat att Farc centralt meddelar att man tänker sluta med kidnappningar som en del av sin revolutionära strategi, och att man ämnar släppa de kvarvarande poliser och militärer som suttit som gerillans krigsfångar. Man säger också att man ska sluta med kidnappningar av civila i utpressningssyfte som använts för att finansiera gerillans verksamhet.

Jag är tillbaka i Quibdó, tillbaka i den colombianska verkligheten. Veckan har bestått av extra möten med lokala och internationella organisationer för att analysera läget, samt egna säkerhetsanalyser. Just nu fortgår livet nästan som vanligt, men med mer medvetet säkerhetstänk, och vi avvaktar petitioner från de medföljda organisationerna  – vars medlemmar i lokalsamhällena är de som drabbas alla hårdast av gerillans väpnade blockad.

 


”Bröllopssjuk”

Jag landade i Bogotá igår eftermiddag, ska arbeta härifrån under två dagar och sedan ska jag faktiskt passa på att ha semester (igen!). Men det går lite sisådär med mina planer. Igår träffade jag en colombiansk vän för lite snabbmat och struntprat i ett shoppingcenter. Nej tack, sa magen till det. Så efter 8 månader i Quibdó utan större magproblem (inga parasiter här inte!) räckte det med en burrito i en flashig galleria i Bogotá för att det skulle bli platt fall. Så dagens planer har helt fått skrotas, men jag hoppas att jag är pigg tills imorgon då jag sitter på planet till Costa Rica!

Det bästa med resor, utbyten, plugg och praktik i andra länder är alla fantastiska människor man möter, och som annars aldrig skulle ha blivit en del av ens liv. Denna 10-dagars tripp till Costa Rica har ett alldeles speciellt syfte; att vara med på en kär väns bröllop  (och möhippa, men den är hemlig så jag hoppas hon inte använder Google Translate och att jag förstör överraskningen). För 6 år sedan träffade jag tjejen med Colgate-leendet, entusiasmen och det stora, rymliga hjärtat. Hon som först var en främling, men efter 24 timmar om dygnet under 5 månaders tid nu är en nära vän. Ungdomsutbytet ”Sweden World Youth” finns inte längre, men tack vare det har jag vänner för livet, både i Costa Rica och i Sverige. Nästa lördag ska Marietta gifta sig, och jag är så glad att jag bara är en tvåtimmarsflygning bort!

Fina Marietta och jag för två år sedan

Brudparet Jean Carlos och Marietta, från 2010 när jag sist hälsade på


Det normaliserade våldet

En gång i tiden, inspirerade flagranta orättvisor i Colombia revolution för grundläggande förändring. Av förändring det har varit lite. Av våld har det varit mycket”, menar Johan Galtung, en världskänd freds- och konfliktforskare, när han reflekterar över situationen i en de längst pågående konflikterna i världen, Colombia. Och jag kan inte annat än att hålla med. Galtung har som forskare introducerat koncepten att fred inte bara är avsaknaden av våld, vad han kallar ”negativ fred”. Det behövs mycket mer därtill för att uppnå ”positiv fred”. Han argumenterar också att direkt våld komplementteras av strukturellt våldet, det vill säga de samhällsstrukturer som hindrar människor att uppfylla sin fulla potential, som fattigdom, ojämlikhet, orättvisor. En ny rapport från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) bekräftar det strukturella våld jag dagligen ser. I regionen Chocó lever över 70 procent av befolkningen i fattigdom (2 USD/dag) och hela 41 procent av i extrem fattigdom (1 USD/dag).

Det direkta våldet, konflikten och dess konsekvenser, pågår ständigt i Colombia. Det strukturella våldet likaså. Och detta våld har normaliserats. Det anormala har blivit normalt. Det är så här det är, och få känner till en annan verklighet.

Varje tisdag samlas representanter från stiftet och lokala organisationer i kyrkans lokaler i Quibdó för att utbyta information om kontext och aktuella händelser. Vi fredsobservatörer är också där. I tisdags behandlade man bara ett tema – det urbana våldet och ungas utsatthet i Quibdó, framförallt i de norra delarna av staden. Strax före jul blev två små pojkar ihjälslagna [direkt våld], 10 och 12 år gamla. Två pojkar som livnärde sig på att samla sopor och skräp till återvinning, två pojkar i extrem fattigdom [strukturellt våld]. I veckan sköts en ung man ihjäl, veckan innan dess ännu en [direkt våld]. Förra veckan blev en tonårsflicka våldtagen [direkt våld] i sitt hem av en man som bröt sig in i familjens enkla skjul [strukturellt våld]. I inget av dessa fall har någon gärningsman hittats eller dömts. I flera fall har polisen inte ens gjort en brottsplatsundersökning [strukturellt våld].

Allt är som vanligt”, säger en kvinna under mötet. [Hot, försvinnanden, mord, våldtäkter, tvångsrekryteringar till de väpnade aktörerna, straffrihet, rädsla, prostitution, droger, tvångsförflyttningar]. Hon refererar till vad hennes grannar och bekanta i de norra delarna av staden anser om saken. [Normalt är ett relativt begrepp]. ”Situationen i norr är en tickande bomb”, påpekar en äldre dam. ”Bomben har redan exploderat”, svarar en ung man som själv bor i norr och dagligen arbetar med utsatta, marginaliserade, missbrukande, utstötta, hotade ungdomar.

I förrgår gick jag förbi en motorcykelolycka. Två demolerade motorcyklar i en korsning, fyra livlösa kroppar på marken i onaturliga positioner, omringade av mörkröda blodpölar i den stekande hettan. Inga hjälmar. Inga skyddskläder [ingen använder det, det är för varmt]. Polisen är på plats och försöker styra om trafiken något så att de livlösa inte ska bli påkörda, människor tutar och irriterar sig på att de inte kommer smidigt förbi, ingen tittar, ingen bryr sig, ingen kollar om det lever, ingen hjärt-och lungräddning, ingen ambulans. [Men jag gör ju heller inte något!].

Våldet, det direkt och det strukturella, och som i det här fallet, genom en tragisk olycka är så normaliserat att nästan ingen reagerar längre. [Inte heller jag].

(Igår andades jag ut, i alla fall lite. Jag fick veta att motorcykelolyckan var iscensatt av trafikpolisen som en del av en kampanj att uppmärksamma Quibdóborna på riskerna i trafiken.)


Konflikten fortsätter…

132 attacker på årets första 20 dagar. Det skriver organisationen Nuevo Arco Iris på sin hemsida. Detta är alltså de attacker som gerillagrupper har utfört mot de statliga styrkorna, d.v.s. militär och polis under de tre första veckorna i januari. Men i denna statistik är inte två senaste dåden inkluderade, det som hände igår och idag.

Igår exploderade en motorcykelbomb vid polisstationen i Tumaco, en kuststad vid Stillahavet i departementet Nariño. Hittills rapporterar medierna om elva döda och över 70 skadade. Barn och vuxna, civila och poliser. Myndigheterna är nu ute efter två män från gerillagruppen Farc som tros ligga bakom dådet och 1,5 miljoner utlovas till den som ger upplysningar så att de kan gripas. Idag på eftermiddagen exploderade ännu en bomb. Denna gång en bilbomb i Villa Rica, i granndepartementet Cauca. Fem döda och 20 skadade, är vad jag kan läsa i tidningen just nu. Även här var det polisstationen som sprängdes och både civila och poliser som befann sig i närheten fick sätta livet till.

Det var inte förrän i maj 2011 som den sittande presidenten Santos erkände att det pågår en intern väpnad konflikt i Colombia. President Uribe som satt vid makten innan honom, från 2002-2010, menade att landet befann sig i post-konflikt. Men siffrorna, människors vittnesmål och upplevelser och de senaste dagarnas händelser talar sitt tydliga språk -  konflikten i Colombia är ständigt närvarande och har fått en intensiv start på 2012. Den som lever får se, brukar man ju säga. Här är det långt ifrån alla som kan göra det…


Tillbaka!

Tjocka grå moln hänger tungt i luften. Regnet öser ner och gatorna förvandlas till smutsbruna bassänger. Trafiken är lugn, det är glest med motorcyklar då de flesta håller sig inne i detta regnkaos. Varför gå ut och bli blöt när man inte måste, liksom? Smattrandet mot plåttaket blir emellanåt öronbedövande men jag är glad att jag tog mig till kontoret någorlunda torr. Tacka vet jag Chocó-paraplyn med dubbla tyg – någonting jag inte ens visste fanns innan jag började arbeta här. När jag först kom till Quibdó för över 7 månader sedan hade jag med mig ett litet behändigt paraply från Bogotá, ett sånt som man kan fälla ihop och stoppa i handväskan. Praktiskt. Eller inte! För det regnar igenom dem – så hårt regnar det här! Nu har jag istället ett ordentligt ett; dubbla tyglager, stabilt, och det funkar som käpp också. Det är praktiskt!

Ett nytt år som fredsobservatör har börjat och det känns spännande. Snart är jag en av de mest erfarana här och senare i vår kommer det nya observatörer som ska läras upp. Annars har året börjat ungefär som vanligt, d.v.s massor med jobb, planering, en hel del ”fix” och ständigt ändrade planer. Ofta vaknar man på morgonen och tror sig ha en idé om hur dagen kommer att se ut, men så blir det aldrig, det har jag åtminstone lärt mig.

Jag och mina kollegor har dessutom jagat och fångat en jättespindel (stor som min hand!) i ett av sovrummen, och vi har städat upp efter ett rör som spruckit och pumpat ut några hundra liter vatten i hela undervåningen. Och igår kväll blev jag frånsprungen av en gigantisk kackerlacka som tycker att vårt kök är en trevlig plats att hålla till. Det tycker inte vi. Vardagsproblem, helt enkelt. Dock står Colombia och MR-försvarare inför större och helt andra problem. Om det kan du läsa här och här, på den gemensamma bloggen där vi blickat tillbaka och reflekterat över 2011.


Julen svämmar över…

… av mat, paket, musik och mys. Ute håller solen på att gå ner och glittrar över ett vintervitt landskap. Inne är det varmt, julljusen lyser, och snart kommer skinkan, köttbullarna, sillen, laxen, det rökta köttet och allt det andra trängas på ett överfullt matbord. En norrländsk jul. Min jul.

Men tankarna glider iväg till mitt andra hem när jag läser en av de största colombianska dagstidningarna, El Espectador, så här på julafton. Den colombianska julen svämmar också över. Bokstavligen talat. Man beräknar att 800,000 colombianer firar sin jul dränkta i vatten. Den så kallade vintervågen har varit lika svår i år som förra året, med översvämningar, lerras, och bortspolade vägar. Människors hem, marker, grödor och djur ligger under vatten. Även Chocó, som är en av världens våtaste platser och van med stora regnmängder, har svämmat över. När jag åkte på årets sista medföljning i november hade den stora Atratodfloden växt på bredden med tiotals meter och letat sig in i husen som ligger längst flodkanten. Och även om många hus är byggda på pålar för att undvika översvämningarna hjälper det inte när vattnet bara stiger, stiger och stiger…

En god jul önskar jag dig. Skänk gärna en tanke, eller en slant, till någon av alla världens människor som verkligen behöver det.

 

Floden svämmar över

 

 

 

Vattnet brukar finnas tjugo meter längre ner, men nu tvingas invånarna vada fram

Baren leker utanför sina översvämmade hus


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.